Morfar
I dag gick min morfar bort, ledsamt, men många positiva minnen är bevarade hos mig.
Har gjort mycket med morfar, snickrat, byggt, varit i skogen, jagat, åkt skidor, plockat bär, mycket har jag lärt mig av honom.
Minnen som dyker upp i mängder, fällhornet vi hittade på "forsrået" när jag var i femtonårsåldern, ett flertal tillfällen då vi skidade i väg tidigt på morgonen för att lyssna på orrspel, en gång i Uno Grens älgtorn på Lill Vorrmyren där vi eldade i en gammal kaffeburk för att värma oss.
Fick gå själv med hagelbössa innan det var tillåtet, kom hem igen och sa att jag sett en Spillkråka, men visste inte om den var skjutbar -Skjut först och fråga sen var morfars svar.
När jag hjälpte till att bygga något och han skickade iväg mig för att hämta spik, -Ta med tretumsspik. Men kom förstås tillbaks med fyrtumsspik, så klantig ville man ju inte vara flera gånger, så jag måttade upp att en tum var översta delen på pekfingret, därefter blev det alltid rätt tills man med ögat lärt sig.
Ett flertal älgjakter då man endast fick följa med på morgonen innan skolan började och sen på aftonen efter skolan, ledig från skolan för att jaga var inte aktuellt enligt morfar och det var väl klokt, även om jag inte tyckte det då. Men fick alltid följa med. Jakten började dagen före egentligen, åtminstone var känslan så, då morfars bror Daniel kom från Norsjö för att vara med på jakten.
Vi la oss tidigt för att vi skulle upp tidigt, jag i "mitt eget rum" hos mormor och morfar, minnet är dåligt men jag tror att vi klev upp före tre på morgonen. Jag minns tydligt billjusets sken i vägkanten som lyste upp sälgbladen som vänts uppåt i kylan och såg helt vita ut under. Vi kom fram till infarten till morfars pass där vi lämnade bilen och smög in till tornet, det var kallt, jag frös något enormt på passet och längtade tills morfar tog fram gasköket för att koka kaffe så att man fick sig lite värme. Det sköts aldrig någon älg då jag var med på passet, en gång så kom det en älgkviga och smög och läget var bra, men morfar tyckte att den var för liten, den fick passera. Läkerol originalasken var förstås alltid med, gröna Läkerol har alltid varit i närheten.
En gång en varm vårkväll i maj så var vi ute och gick i skogen för att se på djur, eller bara vandra i markerna. Vi var i Lillberget mot Renbergsrågången när vi plötsligt har en röd, relativt nyfödd älgkalv bredvid oss, jättespännande då vi praktiskt taget kunde röra vid den, jag förstod väl inte det farliga i situationen då älgkon antagligen var farligt nära, morfar började kika efter träd att klättra upp i, men vi drog oss hastigt därifrån och lyckligvis så följde inte kalven efter och vi såg aldrig kon.
Morfar har alltid varit intresserad av man gjort och ofta frågat och varit intresserad vad som händer på jobbet, kul tycker jag.
Utan morfar så hade jag inte kunnat mycket av det jag kan och varit intresserad av det jag är intresserad av och det är jag tacksam för.
Ingen morfar är som min morfar.
